I går sände Uppdrag Granskning ett uppmärksammat reportage om den växande antisemitismen i Sverige. Jag har själv inte sett reportaget, men av reaktionerna att döma var det fullkomligt vedervärdigt.
Däremot ägnade jag en del av kvällen till att lyssna på Lilla Drevet, som tog upp antisemitismen utifrån ett annat perspektiv. Trots att fyra judar mördades i terrorattentatet i Paris, just för att de var judar, har diskussionerna om detta varit mer eller mindre tysta. Nästan all diskussion har landat kring hur vi ska motverka islamofobin. Jag har själv funderat en hel del kring detta men i Lilla Drevet förde man diskussionen till punkt.
Lika intressant var att de drog en ofrånkomlig slutsats: orsaken till att antisemitismen inte diskuteras i Sverige beror på att den inte passar in i den konventionella postmarxistiska beskrivningen av rasism. Detta är så anmärkningsvärt att jag tar det en gång till: orsaken till att antisemitismen inte diskuteras i Sverige beror på att den inte passar in i den konventionella postmarxistiska beskrivningen av rasism.
Det finns tre saker som gör detta extra känsligt för vänstern. Det ena är att det den postmarxistiska teorin anses vara så allmängiltig att denna borde innefatta även antisemitismen ifall den skulle vara användbar. Men betydligt allvarligare är själva sakfrågan. Rasism är inte vilken fråga som helst för postmarxisterna. Nej, det är den allra viktigaste frågan de har. Det är ondska i dess allra renaste form. Den tredje biten är att om antisemitism inte är så allvarligt då närmar de sig en nazistiska uppfattningarna i en av nazisternas kanske allra viktigaste fråga.
Nej, de två bilderna av antisemitismen i Sverige måste bli ett uppvaknande för de politiker och makthavare som fortfarande har delar av förståndet kvar. Det är dags att vända denna vänster ryggen och börja se efter andra lösningar att bygga ett samhälle med mindre hat och mindre motsättningar.
torsdag 22 januari 2015
tisdag 20 januari 2015
Bra för vad?
I en svulstig krönika, frågar sig Göran Rosenberg om det inte ändå vore bättre om vi alla sa nej till Charlie Hebdo. Han menar att denna satir är skadlig för ett land som Frankrike och menar att aktionen (som tog död på 12 personer i samband med attentatet och ytterligare 8 senare) och antyder att det lätt kan rationaliseras av de som utförde attentatet därför att Frankrike är ett rasistiskt land där man utan skrupler tillåter sig slå ner och spotta på den marginaliserade muslimska minoriteten i landet. Han tycker sig se ett samband mellan denna attityd och Front Nationals framgångar.
Han upprepar gång på gång varför satiren från Charlie Hebdo är skadlig för samhället:
och avslutar
Han menar att det finns två sorters satir, den goda satiren, slår uppåt, och den dåliga, Charlie Hebdos, som slår uppifrån och utifrån, och att det på något sätt är provokatörens ansvar att sätta sig in i realiteterna.
Man kan ana att han själv inte tycker tidningen är rolig, och försöker förklara varför. Jag tycker inte heller om satirteckningarna från Charlie Hebdo. De är elaka och även om det finns mycket underfundigheter, som man som svensk inte riktigt kan uppfatta förrän det blir förklarat, så har säkert tidningen varit medveten om att många bara kommer se den enklare förklaringen, den som bara är elak.
Jag har full förståelse för att personer kan bli arga över deras innehåll. Kanske är det också att tidskriften har den slagsida mot driften med muslimer eller Islam, han påstår. Det vet jag inte. Vad jag har förstått är det inte fullt så enkelt.
Men att dra det därifrån till att hävda att det blivit ett självändamål med yttrandefrihetenoch att detta står i motsats till en önskan om "ett bättre samhälle" är ett katastrofalt felslut.
Självklart är inte yttrandefriheten ett självändamål, men den har visat sig vara en förutsättning för att ett samhälle ska kallas demokratiskt. Utan yttrandefriheten blir rädslan, aggressionen och misstänksamheten än högre, och så även konflikterna. Utan den kan Göran Rosenberg och andra med honom fortsätta att odla myten om den gode tyrannen, den goda enpartistaten, utan att bli emotsagd. I sådana stater där det officiellt är så att alla är nöjda med den rådande ordningen, är rädslan för att göra fel och konsekvenserna av det så oerhört mycket tydligare. Det berättar de som upplevt det, i det kommunistiska Östeuropa, Kina, Nordkorea och andra liknande länder.
Han skriver vidare att god satir slår uppåt, men att det blivit allt vanligare med elaka satiren som slår emot de marginaliserade. Bortsett från att jag inte tror det är sant, att denna genre snarare minskat med åren, finns ett problem till: Vem är han att avgöra vad som är uppåt eller neråt i hierarkierna? Vem är någon att göra det förutom den som skapar satiren. Den satir som jag hittills sätt riktar sig huvudsakligen emot de självgoda och självpåtagna ledarna, som oftast har både tagit en orubbligt extremistisk ståndpunkt och som rationaliserar det med en oberörbar gudom eller märkliga ideologiska teser. Många av dem har inga problem att utnyttja de som de säger sig representera i för sin egen vinning, med hjälp av marginaliseringen.
Själv tror jag att udden på satiren skulle bli bra mycket trubbigare utan dessa självgoda människor som skriker efter censur och självcensur. Det är inte bara rätt utan också nödvändigt att kritisera dem. Att de sedan även skvätter över på andra som inte är fullt så förtjänade av dem är visserligen tråkigt, men det skulle vara ännu värre om satiren inte tilläts alls. Inte minst för dem.
Han upprepar gång på gång varför satiren från Charlie Hebdo är skadlig för samhället:
"sådana provokationer under sådana omständigheter är bra för att provocera fram rädsla, aggression, misstänksamhet och mycket annat som ökar konflikterna i det demokratiska samhället och försvagar det."
och avslutar
"Det blir också lätt så när yttrandefriheten förvandlas från medel till mål och rätten att provocera allt och alla ska anses stå över varje diskussion om vad det ska vara bra för."
Han menar att det finns två sorters satir, den goda satiren, slår uppåt, och den dåliga, Charlie Hebdos, som slår uppifrån och utifrån, och att det på något sätt är provokatörens ansvar att sätta sig in i realiteterna.
Man kan ana att han själv inte tycker tidningen är rolig, och försöker förklara varför. Jag tycker inte heller om satirteckningarna från Charlie Hebdo. De är elaka och även om det finns mycket underfundigheter, som man som svensk inte riktigt kan uppfatta förrän det blir förklarat, så har säkert tidningen varit medveten om att många bara kommer se den enklare förklaringen, den som bara är elak.
Jag har full förståelse för att personer kan bli arga över deras innehåll. Kanske är det också att tidskriften har den slagsida mot driften med muslimer eller Islam, han påstår. Det vet jag inte. Vad jag har förstått är det inte fullt så enkelt.
Men att dra det därifrån till att hävda att det blivit ett självändamål med yttrandefrihetenoch att detta står i motsats till en önskan om "ett bättre samhälle" är ett katastrofalt felslut.
Självklart är inte yttrandefriheten ett självändamål, men den har visat sig vara en förutsättning för att ett samhälle ska kallas demokratiskt. Utan yttrandefriheten blir rädslan, aggressionen och misstänksamheten än högre, och så även konflikterna. Utan den kan Göran Rosenberg och andra med honom fortsätta att odla myten om den gode tyrannen, den goda enpartistaten, utan att bli emotsagd. I sådana stater där det officiellt är så att alla är nöjda med den rådande ordningen, är rädslan för att göra fel och konsekvenserna av det så oerhört mycket tydligare. Det berättar de som upplevt det, i det kommunistiska Östeuropa, Kina, Nordkorea och andra liknande länder.
Han skriver vidare att god satir slår uppåt, men att det blivit allt vanligare med elaka satiren som slår emot de marginaliserade. Bortsett från att jag inte tror det är sant, att denna genre snarare minskat med åren, finns ett problem till: Vem är han att avgöra vad som är uppåt eller neråt i hierarkierna? Vem är någon att göra det förutom den som skapar satiren. Den satir som jag hittills sätt riktar sig huvudsakligen emot de självgoda och självpåtagna ledarna, som oftast har både tagit en orubbligt extremistisk ståndpunkt och som rationaliserar det med en oberörbar gudom eller märkliga ideologiska teser. Många av dem har inga problem att utnyttja de som de säger sig representera i för sin egen vinning, med hjälp av marginaliseringen.
Själv tror jag att udden på satiren skulle bli bra mycket trubbigare utan dessa självgoda människor som skriker efter censur och självcensur. Det är inte bara rätt utan också nödvändigt att kritisera dem. Att de sedan även skvätter över på andra som inte är fullt så förtjänade av dem är visserligen tråkigt, men det skulle vara ännu värre om satiren inte tilläts alls. Inte minst för dem.
För övrigt är ju en poäng med yttrandefrihet just att de starka och många inte ska kunna förtrycka de små, få o svaga
— Johan Lundberg (@JohanLundberg) 20 januari 2015tisdag 13 januari 2015
Lägre ambitionsnivå och en teori om våld
Det har rasslat till med besökare på bloggen, och det är roligt. Kul att ni kommer in och läser. Inser dock att min ambitionsnivå med förmåga att producera ett dagligt inlägg var nog tyvärr lite stor.
Ni får väl se var det landar någonstans. Själv vet jag inte.
Jag klev in här ikväll för att skriva ett inlägg som jag funderat på länge. Väldigt länge. Och som förmodligen kommer behöva kompletteras. Det saknar källor för det är mina egna funderingar. Men när sådant som skrivs som självskrivet är så bakvänt och feltänkt behövs någon som säger ifrån. Den teori jag pratar om är att människor skulle fostras till våld, lära sig våld. Det är teori som helt enkelt inte stämmer.
Jag tycker det är mycket märkligt att människor som skriver om våld bortser från det självklara. Våld, i all väsentlighet, är medfött. Vi har det i oss. Alla. Det är tydligt när man ser små barn, som inte har något problem att bråka eller slåss. De slåss med händer och armar, de sparkar och några av dem biter. Har de lärt sig det av sin omgivning? Nej, knappast. Men det är en del av vårt biologiska arv.
Vad gör då att vi är så fredliga om det är så att våldet är en del av vårt genetiska arv, när det naturliga tillståndet är våld? Socialiseringen förstås. Och i socialiseringen lär vi oss tydligt konsekvenser av våld och att ta avstånd från det. Och för att vi ska lära oss leva fredligt krävs alltid goda förebilder, sådana som kan visa skillnaden mellan våldsamma, aggressiva metoder, och sätt att klara konflikter utan att ta till nävarna.
Ju mer aggression en person har i sig, desto viktigare är det att den personen lär sig att hantera ilskan och kanalisera frustrationen. Och desto svårare är det att det lyckas.
När det pratas om det manliga våldet och sättet vi män skulle fostras in i det, så blir det fel. Som i artikeln i förra blogginlägget. Teorierna stämmer helt enkelt inte. Och problemet med felaktiga teorier är att de snarare underblåser än löser den problematik man vill belysa eller bekämpa. Speciellt när det förmodligen är tvärtom.
Ni får väl se var det landar någonstans. Själv vet jag inte.
Jag klev in här ikväll för att skriva ett inlägg som jag funderat på länge. Väldigt länge. Och som förmodligen kommer behöva kompletteras. Det saknar källor för det är mina egna funderingar. Men när sådant som skrivs som självskrivet är så bakvänt och feltänkt behövs någon som säger ifrån. Den teori jag pratar om är att människor skulle fostras till våld, lära sig våld. Det är teori som helt enkelt inte stämmer.
Jag tycker det är mycket märkligt att människor som skriver om våld bortser från det självklara. Våld, i all väsentlighet, är medfött. Vi har det i oss. Alla. Det är tydligt när man ser små barn, som inte har något problem att bråka eller slåss. De slåss med händer och armar, de sparkar och några av dem biter. Har de lärt sig det av sin omgivning? Nej, knappast. Men det är en del av vårt biologiska arv.
Vad gör då att vi är så fredliga om det är så att våldet är en del av vårt genetiska arv, när det naturliga tillståndet är våld? Socialiseringen förstås. Och i socialiseringen lär vi oss tydligt konsekvenser av våld och att ta avstånd från det. Och för att vi ska lära oss leva fredligt krävs alltid goda förebilder, sådana som kan visa skillnaden mellan våldsamma, aggressiva metoder, och sätt att klara konflikter utan att ta till nävarna.
Ju mer aggression en person har i sig, desto viktigare är det att den personen lär sig att hantera ilskan och kanalisera frustrationen. Och desto svårare är det att det lyckas.
När det pratas om det manliga våldet och sättet vi män skulle fostras in i det, så blir det fel. Som i artikeln i förra blogginlägget. Teorierna stämmer helt enkelt inte. Och problemet med felaktiga teorier är att de snarare underblåser än löser den problematik man vill belysa eller bekämpa. Speciellt när det förmodligen är tvärtom.
lördag 10 januari 2015
Dagens foliehatt tilldelas...
... tidningen ETC för den hermeneutiska utredningen av sambandet mellan extremism och manlighet:
Jaha, det är så det funkar?
Och i morgon ser jag fram emot artikeln om pennan som fallossymbol.
Extremisten är en man
(länk via unvis.it)
"Religionen eller ideologin är inte de gemensamma nämnarna. Religion och ideologi kan inte anses vara orsaken. Det skulle det kunna ha varit om det bara var låt oss säga vänsterextremister som utövade våld – men så är det ju inte.
Nej, den gemensamma nämnaren är att det är MÄN som begår våldshandlingarna. Våldet och terrorn är ett MANSPROBLEM. Orsaken är att många maskuliniteter fordrar våld som en konstitutiv del när de formeras."
Jaha, det är så det funkar?
Och i morgon ser jag fram emot artikeln om pennan som fallossymbol.
fredag 9 januari 2015
Tusentals judar lämnar Frankrike
Detta var en av Sveriges Radios huvudnyheter i tisdags.
Tänk om det ändå stannat vid det.
Tillägg:
Johan Lundberg lade ut ett kapitel av sin bok "Ljusets fiender" under dagen på Twitter. Läs den! Och följ @JohanLundberg på twitter.
Ett hårdare klimat med ökad antisemitism i Frankrike är en förklaring till att familjer lämnar allt.
Judiska organisationer i Frankrike beskriver året som katastrofalt med våldsdåd där judar blivit misshandlade för att de är just judar.
Tänk om det ändå stannat vid det.
Tillägg:
Johan Lundberg lade ut ett kapitel av sin bok "Ljusets fiender" under dagen på Twitter. Läs den! Och följ @JohanLundberg på twitter.
The new world we live in #CharlieHebdo pic.twitter.com/FzwE7O4Pb4
— Martin Daubney (@MartinDaubney) 9 januari 2015torsdag 8 januari 2015
För satir, mot mord, men...
Lite synd att de bästa idéerna är andras. Hittade den här artikeln via Twitter och rubriken säger allt, i alla fall om man är svensk.
Charlie Hebdo Massacre Reactions: 'I'm All for Free Speech and Murder is Wrong, But...'
Jag hoppas på svensk artikel på detta tema. Från liberal press. Den behövs.
Charlie Hebdo Massacre Reactions: 'I'm All for Free Speech and Murder is Wrong, But...'
Jag hoppas på svensk artikel på detta tema. Från liberal press. Den behövs.
onsdag 7 januari 2015
tisdag 6 januari 2015
En berättigad fråga?
Från gårdagens @GoteborgsPosten. Tänk vilka trevliga samtal det kan bli när alla ska googla allt. Eller inte... pic.twitter.com/TYXBxdAsaN
— Sven Järgenstedt (@SvenJargen) 6 januari 2015Varför behöver man kunna någonting alls i dagens samhälle? Våra maskiner bär kunskapen åt oss.
Därför att alla frågor är inte direkta frågor, för att man oftast behöver kunskap för att förstå frågan, och för att man ska kunna förstå det man läser.
måndag 5 januari 2015
En fundering
På DI skriver idag PM Nilsson om decemberöverenskommelsen, och det lilla jag sett på twitter rasar vänstern (som vanligt) och SD hyllar artikeln. Det är ganska symtomatiskt för den postvalstraumatiska period vi lever i. Huruvida någon av dem har rätt är jag inte man nog att veta, men jag tror båda av dem drar det på tok långt ut mot det extrema i den närmast ryggradsmässiga reaktionen. Min egen ståndpunkt angående artikeln är att jag tycker PM Nilsson drar sina slutsatser för långt, men helt fel har han inte. Kan finnas tillfälle att komma tillbaka till det.
Gång på gång återkommer vänstern till samma mantra: "Den som skriver sådant här delar inte vår värdegrund."
Vad menar de med "värdegrund"? Jag vet inte vad de menar med det. Jag förstår det helt enkelt inte. Men jag försöker.
Den högst naiva bild som jag ser är människor som gör följande prioriteringar för att skapa sin världsbild: Man utgår från någon form av värdering, man väljer sedan de fakta man anser tala för sin värdering och motiverar sedan sina politiska åsikter och handlingssätt utifrån detta. För mig är det helt bakvänt. Det är en tillbakagång till det vi hade innan Upplysningen. Då utgick värderingarna från religionen, men religionen avskalat från de övernaturliga inslagen är egentligen också bara grunden för en uppsättning värderingar.
Angreppssättet är ändå naturligt. Bortsett från just Upplysningen är det så som alla kända kulturer har skapat sin politik, och trots Upplysningen har det alltid dominerat gemene mans sätt att handla. Däremot har det tack vare de demokratiska konstitutionerna, med USAs i spetsen, länge skett en strävan emot att vända ordningen av fakta och värderingar som samhällsmodell: När fakta talar emot värderingarna är det läge att byta värderingar mot de fakta som föreligger, inte bortse från dem. Det handlar egentligen inte om att sätta fakta före värderingar. Jag tror inte någon kan se fakta värderingsfritt, och därför kunna helt förutsättningslös göra en korrekt värdering av det vi vet. Snarare handlar det om en process där man successivt inser att vissa värderingar inte håller för de fakta man har på handen och sakta transformerar sina värderingar därefter.
De fakta som jag syftar på handlar om negativa konsekvenserna av mångkultur, och att sådant nu blir belyst. Från mitt sätt att se det är det absurt att man vägrar se att sådana finns: hur kan man göra någonting åt det som inte fungerar om man inte beredd att ta reda på varför det inte fungerar? Men vänstern reagerar annorlunda. För några av dem handlar det om att så länge som möjligt bortse från de negativa konsekvenserna. Sticka huvudet i sanden. Andra delar av vänstern förenas med avgrundshögern. För dem är konflikt i grund och botten något gott och nödvändigt, eftersom det bara är ur denna konflikt som det nya utopiska samhället kan resa sig. Sanningar kan inte baseras på fakta från ett "sjukt samhälle" som de båda upplever detta är och därför fullkomligt legitimt att blunda för.
Nu tycker jag inte heller man ska vara blind för att extremhögern använder samma schema som vänstern: värderingar före fakta. Att känna igen det är att känna igen extremisten eller fanatikern. Att fakta seglar upp som upplevs tala immigrationsmotståndarnas sak är inte detsamma som att säga att immigration är fel. För dessa är att tala positivt om invandring och mångkultur något de inte vill veta av.
Men tillbaka till frågan: Vad menas med "värdegrund"? Jag vet fortfarande inte. Kanske det bara betyder något för den som i varje viktigt sammanhang sätter värderingar före fakta.
Gång på gång återkommer vänstern till samma mantra: "Den som skriver sådant här delar inte vår värdegrund."
Vad menar de med "värdegrund"? Jag vet inte vad de menar med det. Jag förstår det helt enkelt inte. Men jag försöker.
Den högst naiva bild som jag ser är människor som gör följande prioriteringar för att skapa sin världsbild: Man utgår från någon form av värdering, man väljer sedan de fakta man anser tala för sin värdering och motiverar sedan sina politiska åsikter och handlingssätt utifrån detta. För mig är det helt bakvänt. Det är en tillbakagång till det vi hade innan Upplysningen. Då utgick värderingarna från religionen, men religionen avskalat från de övernaturliga inslagen är egentligen också bara grunden för en uppsättning värderingar.
Angreppssättet är ändå naturligt. Bortsett från just Upplysningen är det så som alla kända kulturer har skapat sin politik, och trots Upplysningen har det alltid dominerat gemene mans sätt att handla. Däremot har det tack vare de demokratiska konstitutionerna, med USAs i spetsen, länge skett en strävan emot att vända ordningen av fakta och värderingar som samhällsmodell: När fakta talar emot värderingarna är det läge att byta värderingar mot de fakta som föreligger, inte bortse från dem. Det handlar egentligen inte om att sätta fakta före värderingar. Jag tror inte någon kan se fakta värderingsfritt, och därför kunna helt förutsättningslös göra en korrekt värdering av det vi vet. Snarare handlar det om en process där man successivt inser att vissa värderingar inte håller för de fakta man har på handen och sakta transformerar sina värderingar därefter.
De fakta som jag syftar på handlar om negativa konsekvenserna av mångkultur, och att sådant nu blir belyst. Från mitt sätt att se det är det absurt att man vägrar se att sådana finns: hur kan man göra någonting åt det som inte fungerar om man inte beredd att ta reda på varför det inte fungerar? Men vänstern reagerar annorlunda. För några av dem handlar det om att så länge som möjligt bortse från de negativa konsekvenserna. Sticka huvudet i sanden. Andra delar av vänstern förenas med avgrundshögern. För dem är konflikt i grund och botten något gott och nödvändigt, eftersom det bara är ur denna konflikt som det nya utopiska samhället kan resa sig. Sanningar kan inte baseras på fakta från ett "sjukt samhälle" som de båda upplever detta är och därför fullkomligt legitimt att blunda för.
Nu tycker jag inte heller man ska vara blind för att extremhögern använder samma schema som vänstern: värderingar före fakta. Att känna igen det är att känna igen extremisten eller fanatikern. Att fakta seglar upp som upplevs tala immigrationsmotståndarnas sak är inte detsamma som att säga att immigration är fel. För dessa är att tala positivt om invandring och mångkultur något de inte vill veta av.
Men tillbaka till frågan: Vad menas med "värdegrund"? Jag vet fortfarande inte. Kanske det bara betyder något för den som i varje viktigt sammanhang sätter värderingar före fakta.
söndag 4 januari 2015
Det politiskt korrekta
När vi i den ironiska generationen kommunicerar med dödsallvarliga-intersektionella-aktivistgenerationen uppstår gärna missförstånd.
— Krimtänk (@MalinNavelso) 25 september 2014Jag kommer att tänka på denna underbara Tweet när jag läser dagens ledare från DN.
Veckan före jul skrev elva ”tunga svenska namn”, bland andra Andres Lokko, Johan Renck och Farnaz Arbabi, en debattartikel på Nyheter 24. ”PK är det finaste vi har”, löd rubriken...
Man måste tillhöra den "dödsallvarliga-intersektionella-aktivistgenerationen" för att ens komma på tanken att vilja försvara något som kallas Politiskt Korrekt", och vi från den ironiska generationen kan inget annat än fnittra högt, innan vi sågar det utmed fotknölarna. Att referera till något av variation, allt ifrån spontanitet till, till färdiga tankar om korrekt, och dessutom "politiskt", kan aldrig bli annat än löjeväckande. Men det är vad de själva anser uttrycket innehåller och beskriver.
I själva verket är det politiskt korrekta bara en bisarr och till banalitet förenklad tillämpning av poststrukturella maktperspektiv utgående ifrån identitetspolitiska indelningar. Det är därför helt politiskt korrekt att vara antisemit om man som många av dessa nissar tror på den judiska världskonspirationen. Det är helt okej att blunda för den rasism som pågår i stort sett i alla länder utanför den kapitalistvästliga kultursfären, precis som det också är fullkomlig politiskt korrekt att blunda för kränkande av homosexuella, kvinnoförtryck och barnäktenskap utanför denna kultursfär.
DN-ledaren tar upp ytterligare en intressant aspekt nämligen den om tolerans, formulerad i bloggen Slate Star Codex. Att den tolerans som det talas om aldrig omfattas av grupper utanför de egna preferenserna är uppenbart för var och en som fördjupat sig i ämnet, eller drabbats av det personligen. Människor som fått erfara detta är bland annat pionjärerna inom gay-rörelsen, de homosexuella männen, som till stor del ställs utanför. Än mer de transsexuella kvinnorna (MtK) vars situation leder till ett stort antal självmord och ett ansenligt antal mord varje år.
Så om politisk korrekthet egentligen bara är en blindhet inför den egna gruppens intolerans, är det då så konstigt med den mobbning och de trakasserier som följer i dess spår?
Uppdaterat:
I svenskan hittade jag denna artikel om politiska korrekthetens förmodade tolerans: ”Tolerans dödar muslimska kvinnor”
Alla är som sagt var inte så förtjusta i att bli tagna med byxorna nere. Men vi får hålla oss till tåls tills nästa vecka för att få ett svar:
Årets dummaste text är förmodligen redan skriven. Nästa vecka ska jag utveckla varför. http://t.co/DFwyHTrj4Y pic.twitter.com/ptjTsv3A9h
— Åsa Linderborg (@AsaLinderborg) 4 januari 2015Uppdaterat: 2015-01-07 med denna länk om bögars rätt att skaffa barn.
lördag 3 januari 2015
De skrattar åt oss
Och vem kan säga emot dem? Nej, britter och amerikaner kanske inte riktigt förstår allt som händer. En hel del fakta får de om bakfoten, bland annat att Feministiskt Initiativ kritiseras från vänster för att inte vara tillräckligt intersektionella (kritiken gäller ju att de glömt bort klassperspektivet). Men det spelar egentligen inte så stor roll.
Det är inte den första filmen jag ser på temat, och det lär inte vara den sista heller.
För oss som inte tillhör den intersektionella vänstern är det nog hög tid att försöka slänga det oket. 2015 blir förhoppningsvis det året då alltfler inser det absurda i den väg våra politiker valt. Det intersektionella tänkandet genomsyrar i stort sett all media, allt som inte är naturvetenskap eller teknik på våra högskolor (men tyvärr ganska mycket av det även där) samt mycket i vår kultur.
Och hur ska man göra? Genom att ifrågasätta den rådande doktrinen och kräva fakta, avskalade från teorier, och från fler och nya infallsvinklar.
Uppdaterat: Såg just en tweet av Erin Pizzey, samma anda
Det spelar inte så stor roll huruvida det är sant eller inte. Det här är nog bara början.
Det är inte den första filmen jag ser på temat, och det lär inte vara den sista heller.
För oss som inte tillhör den intersektionella vänstern är det nog hög tid att försöka slänga det oket. 2015 blir förhoppningsvis det året då alltfler inser det absurda i den väg våra politiker valt. Det intersektionella tänkandet genomsyrar i stort sett all media, allt som inte är naturvetenskap eller teknik på våra högskolor (men tyvärr ganska mycket av det även där) samt mycket i vår kultur.
Och hur ska man göra? Genom att ifrågasätta den rådande doktrinen och kräva fakta, avskalade från teorier, och från fler och nya infallsvinklar.
Uppdaterat: Såg just en tweet av Erin Pizzey, samma anda
Sweden feminist Foreign policy declares all men must sit down to pee.
— Erin Pizzey (@erin_pizzey) 3 januari 2015Det spelar inte så stor roll huruvida det är sant eller inte. Det här är nog bara början.
fredag 2 januari 2015
Ofta tar jag mig en promenad genom Tantolunden...
...och jag tänker: "Det talas så mycket om att Stockholm är överbefolkat. Men här finns ju massor av outnyttjad plats."
torsdag 1 januari 2015
Det där med manshat...
Vilken tur att det finns en ideologi som med metafysisk argumentation kraftfullt förklarar vilka som ansvarar för all ondska i världen.
Och vilken hjälte hon är som försöker att inte dras med till fullo i denna ideologi.
Gott nytt 2015 på er.
✨quality journalism✨ pic.twitter.com/XDLqsPN65W
— shoe (@shoe0nhead) 1 januari 2015Och vilken hjälte hon är som försöker att inte dras med till fullo i denna ideologi.
Gott nytt 2015 på er.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)