söndag 8 mars 2015

Att inte skriva om på den internationella kvinnodagen

Jag insåg att jag inte tänker skriva om den internationella kvinnodagen. Jag tänker inte skriva om de kvinnor, som tvingas till tidiga giftermål, där de trots stora risker, föder många barn, och inte har något att säga till om utanför hemmet. Jag vill absolut inte skriva om de många omskurna kvinnorna, och allt vad det innebär för risker och för smärta.

Jag vill inte heller skriva om den rädsla som kvinnor har i Sverige för att bli sexuellt trakasserade, antastade och våldtagna, än mindre om dem som det blivit verklighet för.

Inte vill jag skriva om alla de flickor och kvinnor som sliter flitigt med studier, men av sin omgivning, främst andra kvinnor, får höra om glastak och berättar för dem hur mycket bättre de behöver vara än sina bröder för att ta sig fram i samhället.

Vill inte heller skriva om våld i hemmet, varken det våld som utövas av våldsamma män, eller våldsamma kvinnor, mot andra, mot varandra och mot barn.

Vill inte skriva om det för att om detta skrivs alla 364 andra dagar om året.

Istället vill jag skriva om att kvinnor faktiskt har det bra i Sverige. De lever längre än männen, de har större möjligheter att gå sin egen väg och forma sitt liv än vad män har. Friska, stolta och starka. Och det är väl nog så trevligt att ha en egen dag för.