onsdag 4 februari 2015

En rosa elefant i rummet

Läser en krönika av Patrik Kronqvist och funderar över varför han inte beskriver det uppenbara. Varför han stannar i sin analys.

Han gör observationen att Veronica Palm har svårt att förklara varför vänster-alternativet i Sverige har en begränsad mängd kvinnor i toppen. Och trots uttalad policy om matsatsen verkar hon vara tvungen att göra så osakliga och fåfänga utfall emot Anna Kinberg Batra, vilket gör det uppenbart hur smal den rosa åsiktskorridoren är. Men problemet är större än så: hela feministiska världsbilden håller allt snabbare på att falla i bitar.

Feminismen, oavsett partifärg, verkar så fast i mantra om könsroller, kvinnliga perspektiv och "mäns våld" att man har tappat det stora perspektivet. Feministisk jämställdhet är helt enkelt en rosa elefant. Den rosa elefanten i rummet.

Vi har aldrig levt i en tid där så många människor kan självförverkliga sig. Christina Hoff Sommers konstaterar i sin senaste video att könsspecifika valen ökar i hela västvärlden, och längst har det gått i länder som de nordiska och de nordamerikanska.



Hon frågar sig (menande) om det är på grund av att vi faktiskt har möjlighet att friare val som gör att vi gör mer traditionella val här än i t.ex. Indien, Kina eller Ryssland?

Samtidigt kan vi lätt konstatera att populärkulturen utanför kultursidornas papegojor också är alltmer könsseparativ, med kvinnliga gracer på gränsen till det löjliga och kraftfullare, aggressivare, maskulinare män.

I världen utanför utmanar både Ryssland och IS med militär makt det fria västerländska samhället. Vårt behov att försvara hos är större än på mycket längre. Detsamma gäller för övrigt civilsamhället som verkar bli allt råare. Tävling, aggression och makt, tre saker som anses som tydliga manliga attribut kan inte bara ignoreras. Vi märker det allt mer. Därför blir det också efterfrågade egenskaper för att möta hoten i vår omvärld. De flesta förstår det, även om det inte är så de vill ha det.

I vänsterkretsar är feminism också synonymt med antikapitalism, men det är delvis en syn som verkar ha övertagits av många liberala feminister. Och trots de orättvisor som finns, vet vi att det är det enda sättet att skapa välstånd och bekämpa fattigdom, ett förhållande som beskrivs väl här. Man behöver inte gilla det för att inse att det faktiskt förhåller sig så. Utan välstånd finns det inget som motiverar ett system som bygger på att lösa konflikter med fredliga medel, som handel och andra kulturutbyten. Även om vi inte vill se det, så vet i alla fall vår kulturs fiender att så är fallet, och utnyttjar det cyniskt.

Den utopi som feminister försöker få oss att vilja sträva mot oavsett politisk färg, visar sig alltmer som omöjlig, och fylld med önskemål som inte bara är oförenliga utan också potentiellt farliga, både vad gäller vår säkerhet, vårt välstånd och våra livsdrömmar.

Jag har inget emot att folk kallar sig feminister. Problemet uppstår när de i ordet lägger alltmer trånga och orealistiska mål. Den rosa elefanten i rummet. Men få vågar prata om just det. Kanske av rädsla för att bli utmålade som antifeminister och "rasister", något väldigt påtagligt i den sfär som Patrik Kronqvist lever av.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar